Vi hörs!

Supersöndag var upplagd för två mycket stora matcher, förutom vår match skulle även Chelsea få tid att visa sina krafter mot sin London-rival, Arsenal. Men den odiskutabla rivaliteten mellan Manchester United och liverpool gjorde att barerna var fyllda med folk, fans som hade länge längtat efter den här dagen för att få sina rivaler krossade. Min vän och jag kom till baren och restaurangen Oleary’s i centrala Örebro. när jag kom in stod det redan 1-0 och jag kunde inte kontrollera min glädje och uttryckte min glädje stolt, men utan att veta var jag var. Efter ett par minuter märkte jag att jag var bland Liverpoolfans som hade sina ganska arga och fientliga blickar mot min United-halsduk, en halsduk som alltid visar hur stolt ”Red Devil” jag är. Inte heller blev det bättre när jag ganska dumt not applåderade Javier Mascheranos röda kort. Där kände jag att det inte var så klokt att sitta bland rivalerna, speciellt när de flesta var fulla. Känslan av att jag inte tål sitta bland supare kom om och om och det fick mig att lämna platsen för att hitta en bättre och tryggare plats bland United-fans, något som jag också gjorde. Men även där kom några fulla Liverpool-fans och försökte överrösta oss. Men vårt tryck på deras mål gjorde att de inte hade så mycket att säga till. Chans sumpades efter chans men kungen skulle ändå få tillfälle att visa sig, i den 75:e minuten nickade Cristiano Ronaldo 2-0. I samband med målet kunde jag inte stå emot min glädje som fick mig stå upp och applådera högljutt, precis som mina United-kamrater. Det fick mig att höra det jag inte hade tänkt på, en Liverpool-fan bankade på pallen framför sig och skrek ”din asiatiska jävul”. Då kom jag på en klok lärares meningsfulla ord om att vi ofta blir fientliga, t.o.m rasistiska mot andra folkgrupper, när de säger något emot oss eller stöder våra rivaler. Därmed hittade jag det olämpligt att säga mycket emot honom, som förutom verkade lite påverkad. Vem vet, han kanske, enligt min lärares definition, inte var rasist utan besvikelsen över målet och min högljudda och glada applåd fick honom att tappa kontrollen över sitt agerande. Jag verkade ha gjort rätt i att inte agera när han efter matchens slut bad mycket om ursäkt för sitt utbrott och förklarade att han hade tappat kontrollen. Han önskade mig och Manchester United lycka till i kampen om att förvara ligatiteln, ett titelförsvarande som i och med Chelseas vinst mot Arsenal verkar bli ett riktigt tufft uppdrag…

Idag har varit en av de dagr då jag har fått flest antal SMS och nästan alla har handlat om Nauroz, både på dari, svenska och engelska. Alla är ämnade till att sprida glädje och lycka, men jag vet inte varför jag, trots att jag anstränger mig så mycket, inte kan få något naturligt leende på mina läppar. Inte heller har jag kunnat orka svara på dessa SMS och när jag har pratat i telefon om Nauroz och dess firande har det endast varit läpparna som pratat glatt, hjärtat har hellre velat slippa prata om det. Mitt hjärta och mina funderingar är alla riktade mot migrationsverkets grymma och omänskliga agerande. Jag känner mig helt förkrossad varje gång jag tänker på de verkställda utvisningarna, en familj med två barn på 10 och 7 år, två sjuka män som pga. sina allvarliga sjukdomar behövde regelbundet träffa sina läkare för att överhuvudtaget överleva. Gång på gång börjar jag spontant tänka på Jalal Husseini och Naim Sardar som var gråtfärdiga då jag pratade med dem dagen då de skulle utvisas, en utvisning som var tänkt att omfatta 19 personer men som till slut drabbade 7.

Jag kan inte tro att det har inträffat i ett land som stolt över att vara det mest demokratiska landet i världen, ett land som ständigt nämndes i sammanhang som solidaritet, jämställdhet, demokrati och mänskliga rättighet, sammanhang som de flesta länder i världens desperat försöker att nämnas i. Sverige har ju skrivit under barnkonventionen men vad var det som hände med de två gråtande utvisade barnen i reportaget som Örebrojournalisten och min mammaliknande vän, Nina Hjelmgren, har gjort? Vad var det, om inte det va ett av de största brotten mot barnkonventionen? Jag önskar Dan Eliasson skulle, utan att sparka mig som boll mot riksdagen, svara på den här frågan så att jag skulle slippa ha frågor och sorg i hjärtat utan att ha svaren.

På onsdag ska det genomföras en stor demonstration i Stockholm av Adels vänner. Demonstrationen ska ska äga rum den 26 mars kl. 11 på Sergels torg och därifrån ska det bli marsch mot riksdagen där samtidigt ska votering om Afghanistans läges erkännande som väpnad konflikt pågå. Tre partier har nu öppet sagt att de kommer att stå bakom förslaget att räkna Afghanistan som ett land i väpnad konflikt. Dessa tre partier är miljöpartiet, vänsterpartiet och mitt eget parti socialdemokraterna. Men de räcker inte till, det kommer behövas fler riksdagsledamöter för att förslaget ska gå igenom. Jag hoppas det blir en lyckad omröstning och att den berövade glädjen återges till flyktingarna. UNHCR har därför bett migrationsverket att inte utvisa någon innan den 27 då riksdagen har tagit ett offentligt ställningstagande.

Den 3 april är det dags för socialförsäkringsutskottet att ställa de frågor som vi så länge har försökt få svar på. Två dagar senare är det ett stormöte i Karlstad och det är Ahads vänner som står som anordnare. Där har jag fått 30 minuter att tala om afghanska flyktingars situation. Mötets program ser ut enligt följande:

Preliminärt program:
10.00-10.45 Kort inledning och presentation av dagen.
Thabo ’Muso, juridiskt ombud som studerar juridik vid Stockholms universitet berättar om sitt arbete och studie ”Osäker bedömning av säkerhetsläget i Kabul”.
10.45-11.00 Paus
11.00-11.30 Reza Javid, Ordförande för afghanska föreningen i Örebro län
11.30-11.35 Paus
11.35-12.05 Lars Olsson, kontraktsprost och kyrkoherde, Väse-Fågelviks församling, berättar om sin tjänstgöring som kontingentspräst vid svenska utlandsstyrkan FS 13 i Afghanistan under hösten 2007.
12.05-13.00 LUNCH Bibliotekshuset ligger centralt i Karlstad så det finns flera lunchalternativ i olika varianter.
13.00-13.30 Svenska Afghanistankommittén berättar om sitt arbete
13.45-14.30 Migrationsverket informerar om sin verksamhet.
14.45-16.15 Paneldebatt med samtliga inbjudna riksdagspartier

Varmt Välkomna önskar

Initiativtagarna till stormötet

Frågor och information: Tom Johansson tfn 076-80 35 055, Elin Aronsson tfn 070-230 69 16,
Petra Karlberg 070-296 88 19, Sanna Jonasson tfn 070-259 65 98

 Naim Sardar 073-579 47 96, greps fredagen den 14 mars i sin lägenhet i Eknerssjön 4 år nära Växjö, Naim är 46 år gammal och kommer från ett av de osäkraste områdena i södra Afghanistan där det råder väpnade konflikter. Naim är mycket sjuk och hans utvisning innebär en säker och plågsam död. Han är gråtfärdig när han berättar att han har opererats och har en 26 cm lång operationsstygn i magen.  

Jalil Husseini 070-475 42 85, Jalil greps fredag den 14 mars i sin lägenhet i Kalmar, Jalil är 34 år gammal och är mycket allvarligt sjuk. Han måste regelbundet ta mediciner för att överleva och en utvisning till Afghanistan innebär sannolik död för honom. Han har proteser runt midjan och utan dem kan han inte gå.   

Mozhgan Rezai från Borås ringde just och berättade att hennes bror:Fereidun Rezai, 073-736 01 52 som greps den 16 februari i Borås och som har varit i Sverige i 7 år,har för några minuter sedan fått ett samtal av polisen som har sagt att han snart ska släppas friJJag själv har nu också pratat med Fereidun som berättar att han snart ska bli hämtad av sin vänJ 

Örkelljunga, Skåne,  0453-554290         4 personer 

Arif Arfan, 073-610 83 42, har varit i Sverige i 2 år, greps den 4 februari i Malmö. Arif har ett känt utseende och är artist samt har artistnamnet Jalal Joyan. Han kommer från ett mycket religiöst område i Afghanistan vilket gör det omöjligt för en artist att överleva, speciellt när han har personliga fiender som han flytt undan.  

Fereidun Rafiq, 073-783 63 51. Fereidun greps den 5 februari i Malmö. Fereidun är 35 år gammal och har varit i 5 år i Sverige. Han hade igår fått besked om att han skulle utvisas idag, tisdag 18 februari kl. 10.00 men i skrivande stund är klockan 10.36 och han har inte fått något polisbesök än. Det ger hoppingivande signaler och jag törs hoppas att gårdagen fax från UNHCR till migrationsverket har haft effekter på verkets agerande. 

Farid Jami, 076-216 15 15. Farid greps 6 februari i Karlshamn och han skulle utvisas den 13 februari från flygplatsen i Köpenhamn i Danmark till Frankfurt i Tyskland och vidare till Kabul via Baku i Azerbaijan men han fick sin utvisning stoppad genom att protestera mycket på flygplatsen i Köpenhamn. Farid är 25 år gammal och har varit i Sverige i snart 5 år. 

Said Sekandar, 076-22 03 12, greps 15 januari i Älmhult, skulle utvisas den 26 februari tillsammans med Asadullah Haidari men pga. problem med flygplanet fick sin utvisning stoppad. Den 10 mars fördes han till Växjö för ett samtal med migrationsverket och han var hoppfull om en eventuell frisläppning men det hände inte. Said Sekandar har varit i Sverige i 4 år och när jag pratar med honom i telefon är han nära att börja gråta över besvikelsen och hopplösheten han känner i världens mest demokratiska land. 

Jag fick just prata med Said Sekandar som berättade att Farid, Fereidun och Arif har alla hämtats av polisen för att utvisas, antingen idag eller imorgon. Det finns därmed inget utrymme för glädje för Fereidun Rezais frisläppning!  Jag har nu ringt och meddelat alla populära nyhetsbyråer om fallet och jag hoppas det inte blir någon utvisning men jag har samtidigt hört att det är tänkt att användas ett charterplan, jag undrar om det har kommit någon ny planmodell som är till för resor till döden.   

Gävle     4 personer 

Reza Rezai, 070-741 39 26. Reza greps den 29 februari på sin arbetsplats i Markaryd där han bodde. Han fördes första till polisen i Ljungby, sedan till förvaret i Flen och därifrån till förvaret i Gävle. Han har varit 4,5 år i Sverige och hade fast jobb sedan tre år. Reza är 24 år gammal och kommer från ett mycket farligt område i södra Afghanistan. Jag pratar just nu med Reza och han berättar att hans advokat har skrivit en överklagan men att han utan att ha fått svar på det fick veta att han skulle utvisas idag den 18 mars. Men han i tisdags förra veckan fick han veta av sin advokat att hans utvisning är för tillfället upphävd.  

Ismatullah Heidari, 070-749 67 20. Ismatullah greps den 12 mars i sin lägenhet Gävle av 4 poliser som hade andra kläder än polisuniform. Ismatullah är 22 år gammal och har bott i 4,5 år i Sverige. Ismatullah är en av juridiska ombudet Thabo Musos klienter. Ismatullah kommer från en av de provinser i södra Afghanistan där enligt även migrationsverket råder väpnade konflikter och han har även personliga fiender.  

Enayatullah Adel, 076-215 65 94. Enayatullah greps den 13 mars i sin lägenhet i Hofors runt kl. 07.00 på morgonen av 4 poliser som hade kommit civilklädda och hade fått nyckel till lägenheten av hyresvärden. Enayatullah är 22 år gammal och gick sista året i samhällsvetenskapliga programmet på Björkhagsskolan i Hofors, dvs. han hade endast mindre än 3 månader kvar till sin efterlängtade student. Enayatullahs skola genomförde i fredags den 14 mars en demonstration där känslorna vållade upp gråt hos de flesta av hans vänner och klasskamrater och han själv grät tillsammans med dem. Enayatullah skulle utvisas idag och därför var han tänkt att föras från Gävle till Göteborg för att verkställa utvisningen. Men på vägen fick han istället sitta i häktet i Örebro under några timmar för att senare, efter UNHCR:s fax till migrationsverket, återvändas till förvaret i Gävle där han befinner sig just nu. 

Ska utvisas till Grekland trots att han är bara 17 år gammal – Gävle

Abdullah Gholami, 076-259 45 68 . Abdullah greps den 4 mars i sin lägenhet i Söderhamn, runt kl. 07.45 av poliser med civil klädnad. Abdullah är bara 17 år gammal och har enligt migrationsverket, fingeravtryck i Grekland från 2005. Abdullah själv berättar att han har haft fingeravtryck där men att han en gång har utvisats till Afghanistan från Grekland. Han har nu återvänt till Europa och söker asyl för han har flytt undan livsfara i Afghanistan. Han är mycket rädd för att bli torterad i Grekland om han utvisas dit. Det är ju emot barnkonventionen att utvisa någon som är minderårig som i Abdullahs fall. Grekland är ju ökänt när det gäller behandling av flyktingar och EU-domstolen har anmält landet till EU-domstolen under januari 2008.  

Skulle föras till förvar men släpptes fri från häktet   1 person – Fagersta

Nawid Poya, 076-270 12 21, Har varit i 5 år i Sverige och är 32 gammal, greps den 13 mars i sin lägenhet Fagersta men efter 4 timmar i häktet i Västerås återvände han till sitt arbete i sin hemstad Fagersta. Nawid hade även häktats av polisen en gång för 2 månader sedan men den gången fördes han bara till Fagersta-polisstation och frisläpptes därifrån en timme senare. När jag ringde honom nyligen var han på sin arbetsplats och kände trots frisläppningen mycket stor oro inför framtiden, speciellt nu när Dan Eliasson och kompani har börjat gripa från alla möjliga håll av Sverige. 

Flen   1 person 

Rahim Jafari, 076-205 43 26. Rahim Jafari greps den 28 januari i sin lägenhet i Kalmar och sedan dess har förvaret i flen blivit hans hem, ett hem som han helst vill slippa så snart som möjligt. Rahim har flytt undan personliga fiender och han känner sitt livs största fara nu när migrationsverket vill utvisa honom till ett land där hans fiender väntar på honom. När jag ringer honom nu är hans mobil avstängd och jag får därmed ingen uppdatering om hans situation för dagen men jag har skickat SMS till honom och hoppas han ska svara mig snart. Jag blir orolig för att något kan ha hänt då vi vet att migrationsverket inte gör som de bör göra och de kan utvisa en när de vill.   

Märsta, Stockholm   2 personer

 Abdul Wali Sedighi, 073-540 25 30. Abdul Wali greps den 13 mars i sin lägenhet i Kista. Jag har försökt mycket att få kontakt med honom men i och med att hans mobil är ofta avstängd har jag aldrig lyckats få höra hans röst.  

Wahid Rahim. Han är den ende av de häktade som jag inte har telefonnummer till. Han är en av dem många som greps den 13 mars och han greps i sin lägenhet i Solna. Därför är det svårt att veta hur det ligger till med honom trots att jag har försökt mycket att få tag på hans nummer, via eniro och andra söksajter har det inte lett till något bra resultat. Inte heller mina medkämpare har nummer till honom. Därmed hoppas jag, om han är en av de ca 400 personer som läser min blogg dessa dagar, att han ska skriva ett mejl eller ringa mig så att vi vet hur han mår och vad som pågår med hans process. 

Häktet i Göteborg  2 person 

Javid Akbari, 070-734 22 65. Javid är den enligt vad jag vet, den enda som sitter i häktet istället för förvar. Javid häktades den 10 mars i sin lägenhet i Sveadalen och poliserna hade brutit sönder hans lägenhets dörr då han vägrat att öppna den. Han hade förts till häktet med handbojor. Enligt hans vän som jag pratade med igår fanns det möjlighet att han skulle frias om någon kunde garantera att han inte skulle rymma från Sverige. Hans vän lovade mig att göra det och därmed hoppas jag att han snart ska få sin berövade frihet tillbaka. 

En person som varken jag eller någon annan kämpare vet om 

I Göteborgs häkte finns för närvarande en person till, enligt vad jag hörde av Harald. Jag har aldrig hört om honom och hans namn verkade väldigt obekant. Om han läser min blogg ber jag honom kontakta antingen mig, Nasim Sahar eller Harald Holst för att vi ska veta om honom.    

Från förvaret i Kållered har den enda utandnings- och glädjemöjligheten kommit ut. Fereidun Rezai som har bott i Sverige i 7 år och som greps den 18 februari i sin lägenhet i Borås har äntligen fått sin efterlängtade frihet tillbaka och är på fria fötter nu. Men förvaret är inte tomt som vi mycket gärna hade önskat och hoppats på. Det är två nya afghanska ansikten som har tvingats dit för att fylla de tre frisläpptas och en utvisades plats och därmed inte ge oss något utandningsutrymme. Båda av dem intagna är sjuka, den ena har proteser runt midjan vilket gör det omöjligt för honom att leva utan att besök sin läkare i Kalmar regelbundet och den andra har ett 26 cm långt operationsstygn som precis som den första inte kan leva vidare utan att regelbundet besöka sin läkare. Var är det som händer, undrar båda två när jag ringer dem för att få veta varför de är intagna där. Ja, vad är det som händer, det är en fråga som inte bara de utan hundratusentals andra ställer sig dessa dagar. Jag har inte något annat svar än att Dan Eliasson har slutat ha mänskliga känslor. Annars skulle man inte häkta två personer som behöver ständigt besöka sina läkare för att överhuvudtaget överleva. Vad vill migrationsverket säga med den här cyniska handlingen?

Förvaret i Örkelljunga har haft sin mest hektiska dag idag då tre av de 4 som satt där har blivit hämtade av polisen för en massutvisning till Afghanistan, antingen idag eller imorgon. Bara en av dessa tre, Fereidun Rafiq, visste i förväg vad som väntade honom idag eftersom han hade fått veta av polisen igår att han skulle utvisas idag. Enayatullah Adel som sitter i förvaret i Gävle och som pluggade sista året i samhällsvetenskapliga programmet på Björkhagsskolan i Hofors fick sin utvisning som var tänkt för idag stoppad. Stoppandet skedde efter att migrationsverket hade fått ett fax från UNHCR där dte hade framgått att säkerhetsläget i Afghanistan är för farligt och att det inte fanns någon möjlighet till att någon skulle garantera de tvångsutvisades säkerhet. Efter polishämtningen i Örkelljunga kan jag inte få kontakt med någon av de tre. Deras mobiltelefoner är avstängda utom Farid Jamis men han svarar inte. Jag har istället suttit och skrivit mycket upprörda inlägg till tidningar och TV och jag hoppas de ska göra reportage om det här fasansfulla agerandet som den hjärtlöse Dan Eliasson åstadkommer.

Eftersom en av de nyligen intagna i Kållered, Jalil Husseini, sade att även han har fått veta att han ska utvisas trots sin livsfarliga sjukdom, är jag mycket orolig och av många källor har jag fått höra om en eventuell användning av charterplan för att massutvisa de flesta av de som finns i de många förvaren runt om i Sverige. Javed Akbari i häktet i Göteborg, Rahim Jafari i Flen och Wahid Rahimi  poch Abdul Wali Sedighi i Märsta svarar inte heller. Det är många gånger jag har ringt dem idag men deras mobiler är avstängda och inte heller har jag fått något svar på mitt SMS som jag skickade till dem. SMS:et har inte ens levererats till dem. Det gör att jag är så orolig så att hela min kropp skakar, som om jag själv står i kön för att slaktas. Jag fick höra ett väldigt okänt namn i dagens utvisningslista och den personen har jag aldrig förr har fått höra något om, varken innan eller under hans gripande.

Tumultet idag gör att frisläppning av Fereidun Rezais och stoppande av Enayatullah Adels utvisning inte har låtits smaka så gott och efterlängtat som vi alla hade räknat med. Men de är ändå stora steg mot seger, en seger som precis som alla andra segrar kräer mod, styrka, upprördhet över orättvisa och även förluster, i vårt fall några utvisningar. Därför måste vi trots utvisningar fortsätta kämpa och göra vårt bästa för att stoppa utvisningarna så fort som möjligt!!!

Alla som behöver fråga något kring afghanska flyktingar, speciellt de som sitter i förvar och häkten runt om i landet får mycket gärna höra av sig till mig på:

Tel: 073-7518986   076-1106856

E-post: reza.javid@ssu.se      reza.javid@hotmail.com

Det sista var Enayatullah Adel från Gävle som har bott här i 4 år och just nu går sista året i gymnasiet vilket betyder att det är mindre än 3 månader kvar tills han tar studenten. Jag har känt sorg över alla gripanden men om jag får erkänna kände jag mig förkrossad när min SSU-kamrat, ordförande för SSU-distriktet i Gävleborg, Ellinor Eriksson ringde i torsdags och meddelade om att en kille vid namn Enayatullah som har tre månader kvar till sin student har gripits. Det kanske var egoistiskt då jag kände mer samhörighet med honom i och med att jag själv har varit med och känt glädjen infor studenten. Jag kommer ihåg förra året vid den här tidpunkten då det var mindre än 3 månader kvar till min egen student. Den glädje och lycka jag kände hade inga gränser, efter så många besvärliga år, så mycket lidande som jag hade gått igenom, var det mycket svårt att tro att jag verkligen hade lyckats återuppta mina studier i naturvetenskapsprogrammet, ett program som nästan alla avrådde från i och med att det betraktades vara för svårt för att man skulle klara av efter att ha varit här mindre än ett år, något som var mitt fall. Men vid den här tidpunkten förra året var situationen annorlunda, allt var positivt, jag var så glad en människa kan vara trots att jag var fullt medveten om att ingen i min familj skulle vara med och vittna en av mitt livs gladaste dagar, min student. Men lyckligtvis hade jag en lärare som fullbordade uppgiften som både klassföreståndare och mamma för mig. Min största känsla var stolthet, stolthet över att utan att ha läst åk 6-9, ha varit med och klarat av gymnasiet enligt lärarna på ett föredomligt sätt. Jag längtade efter studenten för jag skulle skriva mitt namn i en 700-år gammal skolas historia i och med att jag enligt min klassföreståndare skulle vara den som har läst flest poäng, 2950 dvs 450 mer än normalt, i ett nationellt program. Min student kom med det gladaste beskedet, jag fick ett stipendium från SEB på rekordsumman 18.800 kr för det arbete jag hade lagt på mina studier och det resultat jag hade lyckats få.

Jag vet att det gäller samma glädje och efterlängtan för Adel, jag vet att han precis som jag, hade börjat räkna dagar. Jag vet att precis som för mig hade det negativa ingen rätt att tränga sig igenom Enayatullahs tankar när han tänkte på sin student. Men hur kunde Dan Eliasson och kompani inte se, höra eller känna det? För mig är det en olösbar gåta. Demonstrationen som hans skola hade i förgår var ett tecken på besvikelse hans känslosamma och gråtfärdiga vänner och skolkamrater känner. Därför vet jag att inte heller min gråt framför skärmen just nu kan få något kallt och känslolöst hjärta på migrationsverket att känna något. Jag är ju bara en annan person, jag är ju inte hotad att utvisas, inte heller befarar jag att polisen ska komma och hämta mig. Ändå kan jag inte sluta gråta, jag gråter över den maklöshet jag känner när många ringer och hoppas höra något positivt men det enda positiva jag kan ge dem är att vi som är på fria fötter fortsätter kämpa, inget besked, ingen större glädje då Dan Eliasson har sedan länge slutat ha mänskliga känslor.

Det enda jag hoppas på just nu är Dan Eliassons avgång vilket för tillfället inte verkar nära. Därför är mina förhoppningar riktade mot den moderatledda regeringen att avsätta honom. Jag vet att det är bara förhoppningar och att det är riktigt svårt att de ska uppfyllas men när han inte har känslor för någon människa, varför ska han vara generaldirektör för ett verk som har till uppgift att ge skyddsbehövande människoren fristad att leva i trygghet?

Idag ska jag träffa Thabo Muso i Stockholm samtidigt som jag närvarar vid afghanska föreningen i Sveriges årskonferens på ABF-huset. Jag hoppas häktningarna inte ska leda till fler utvisningar före den 3 april då det är dags för socialförsäkringsutskottet att förhöra Dan Eliasson och kompani. TILLS DESS MÅSTE VI KÄMPA MYCKET HÅRDARE ÄN NÅGONSIN FÖR ATT GÖRA OSS TILL EN OGENOMTRÄNGLIG MUR SÅ ATT INGEN FLER UTVISNING SKA GÅ IGENOM!!!

Sedan han den 29 januari skulle utvisas där han med självmordsförsök fick slippa utvisningen den gången hade jag och även andra mycket svårt att få tag på Soraj Jamali. Jag kommer ihåg när jag den kvällen fick prata med honom i ungefär en timme och dagen då han skulle utvisas var det en manifestation på stora torget i Karlstad där jag fick tillfället att berätta det han hade berättat för mig. Alla deltagar i manifestionen blev så upprörda, något som fick mig hoppas, tro och ta ett nytt tag och börja kampen hårdare än någonsin, hade jag inte lyckats få någon lyckad kontakt med honom. Men äntligen lyckades jag få höra honom idag, den här gången, till skillnad från förra, var hans röst klar, glad och hoppingivande. Som en fågel som har nyligen lyckats ta sig loss från en bur verkade hans humör så glad som han troligtvis inte har varit på mycket mycket länge.  Även den andra fångade fågeln, Arif Arfan, som ännu inte lyckats bryta loss sin bur verkade ha fått mer liv i och med att han på samma manér som sin vän Farid Jami hade tvingat medföljande poliserna att vända om från flygplatsen i Köpenhamn och ta honom tillbaka till Malmö och Örkelljunga där hans bur finns. Även om det knattrade mycket i telefonen var hans ton tillräckligt glad för att jag skulle få anledning att få mitt hjärta bli glatt och hoppfullt.

Igår fick jag ett samtal av hjälten Thabo Muso som verkade vara ganska ledsen i och med att det inte hade gått så bra med Arifs fall som med Ali Hassani och Zubair Safi som han hade lyckats få på fria fötter.  Han hade ändå tillräckligt mycket anledning för att vara glad då han visste att Arif hade stått ut och tvingat poliserna att ge sig och hämta honom till det land dit han har kommit för att söka skydd. Frisläppning av Soraj som hade föranletts av hans advokat, Tomas Peterssons, mycket hårda arbete, var också en annan anledning för oss att vara glada och positivt inställda inför framtiden. Soraj berättade själv att han under den mer än två månaders perioden i häktet hade hunnit med att flyttas till häktet i Göteborg, häktet i Karlstad där han hade varit i 5 dygn, återigen häktet i Göteborg och sedan häktet i Jönköping varifrån han hade tagits till flygplatsen i Göteborg för att utvisas.  Trots det verkade hans trötthet vara förbi då han var så otroligt glad och tacksam för att kampen för afghanska flyktingars rätt att stanna hade under tiden pågått dåde innanför och utanför häktenas och förvarens dörrar.

Jag är så glad och känner mig så lycklig. Socialförsäkringsutskottets utfrågning av migrationsverket den 3 april är också en bra anledning för att vi ska fortsätta hoppas. Jag har nu även spridit blanketten om JO-anmälan till alla politiska ungdomsförbunds ordförande. Vi får hoppas att alla ska läsa och skriva under den. De nya stöd vi nuförtiden får av vissa i den borgerliga alliansen är också en bra anledning till glädje och förhoppning.

FORTSÄTT KÄMPA FÖR MIGRATIONSVERKET HAR TYDLIGT HAMNAT UNDER PRESS FRÅN OLIKA HÅLL, ÄVEN MIGRATIONSMINISTERN TOBIAS BILLSTRÖM SOM TYCKER ATT VERKET INTE LYSSNAR TILLRÄCKLIGT PÅ KRITIKEN UTIFRÅN. DET GÄLLER NU ATT VI HÅLLER FAST OCH TRYCKER PÅ SÅ ATT DET GÅR ÅR DET RÄTTA HÅLLET SOM VI HAR LYCKATS FÅ. JAG ÄR HOPPFULL OCH TROR PÅ ETT EFTERLÄNGTAT STOPPANDE AV ALL UTVISNING TILL AFGHANISTAN, DET GÄLLER ATT ALLA SKA TRO OCH KÄMPA SÅ ATT VI SEGRAR!!!

Sedan urminnestider har männen styrt världen och det är de som har besutat om hur kvinnor ska förhålla sig gentemot dem. Det är alltså männen som har beslutat att kvinnorna ska vara hemma, föda barn, sköta hemmet och laga mat åt männen, något som har i stort sett avspeglat alla religioners följare ända tills för ett ynka sekel sedan. Det har varit männen som i de religiösa skrifterna dokumenterat att kvinnorna bör vara underlägsen männen och att de bör avvakta från att delta i offentliga sammaträden utan att ha riktigt täckande slöjor, något som för tillfället misstolkas av islamofober, rasister och främlingsfientliga och får anknytning till endast islam fastän vi vet att för bara ett århundrande sedan var det en självklarhet även i Sverige som då var ett religiöst kristet land. Det har varit männen som har bestämt vardagens form och kvinnorna har med undantag för det senaste decenniet varit en grupp människor som tvingats bara lyda, även om deras antal utgjort 50% av världens totala befolkningsantal.

Kvinnor har setts och fortfarande ses som mindre värda i många kulturer och därmed är det självklart att männen får i dessa kulturer ha rätt till att kontrollera totalt sin eller sina fruars liv och ageranden. Den här typen av patriarkalt normativa attityder är rådande hos många även i vårt nuvarande samhälle här i Norden. Att killar i tonårsåldern fritt hänger med ”sexiga, söta och gulliga” tjejer på disko och barer är inget större problem att handskas med. Men i samma familjer är det förbjudet för tjejer att prata med någon utomstående kille. Tjejer anses utgöra hedern,  något som är den viktigaste biståndsdelen av ett stolt och anständigt liv. Vid förbannelse är det kvinnorna, dvs mammor och systrar, som får bli föremål för svordomar.

Kvinnorna runt om i världen har sedan många århundraden protesterat mot orättvisor och kämpat för ett rättvist och jämställt samhälle. Den första dokumenterade feministen i Europa är Mary Wollstonecraft som under pseudonym skrev böcker där hon försökte uppmärksamma det ohållbara läget för husbonde-kvinnorna. Men sedan dess då ingen tordes yttra sig tydligt vara feminist eller frihetskämpe. Kvinnornas demonstrationer och marsh i Chicago är ett av de fall som har lockat historieböckernas blad att låta sig färgas av kampens färgstarka rader. Men det var först i slutet av 1800-talet och i och med förstärkning av socialismens idéer som man började få känslan av lite förändringsmöjligheter. Men höjdpunkten fick dröja ända tills 1910 då ett hundratal kvinnor från 17 olika länder fick delta i socialist internationalens sammankomst för att lägga grunden för den riktiga kampen som skulle komma att dominera de nästkommande decennierna i Europa och Nordamerika. De kommande åren firades dock året oregelbundet och på olika datum beroende på länderna. Men sedan 1917 har 8 mars varit den egentliga världskvinnodagen.

Sedan införandet av kvinnodagen har 4 stora konferenser om kvinnor har genom FN hållits runt om i världen. Kvinnornas situation som varierar ofattbart mycket olika länder emellan har ofta varit samtalsämne. Trots allt bör vi mer eller mindre känna oss lite nöjda över det som har erhållits i Sverige och i många andra länder där demokratiskt socialistiska partier haft dominans. Sverige som har haft en rekordstarkt socialdemokratiskt partidominans räknas för tillfället som det mest jämställda landet i världen, något som får oss alla att känna glädje och stolthet över att vara bosatta just här. Men väldigt mycket finns att åtgärda för att kunna ha ett fullt jämställt samhälle. Löneskillnaderna mellan männen som har ökat efter regeringsskiftet 2006 i likvärdiga arbeten är ett av de processer som behöver åtgärdas. Det förekommande hedersvåldet är en annan och männens vanligt förekommande våld mot kvinnor en annan.

Men många länder handskas med mycket mer grundliga problem som för européer känns främmande. De rättigheter som för svenskor var en kampfråga på 1910-talet är nu långt ifrån erhållna i många länder. Kvinnor tvingas till arrangerade äktenskap i Mellanöstern, kvinnor bränner sig i Afghanistan för att komma undan förtrycket, kvinnor våldtas dagligen, kvinnor säljs eller tvingas till att sälja sin kropp pga olika omständigheter, kvinnor slås ihjäl i många länder och kvinnor har inte rätt till att göra eller säga annat än det deras män vill. Så ser vardagen ut för miljoner kvinnor runt om i vår vida värld. Även i de demokratiska länderna är mansdominansen odiskutabelt tydlig.

Därför krävs det att vi som befinner oss mitt i kampen och som anser oss försvara kvinnornas rättigheter kämpar hårt, lika hårt som de som marscherade i Chicago, lika hårt som de som fick kvinnodagen till stånd på socialist internationalens sammankomst i Köpenhamn och lika hårt som de kvinnor som kämpar varje dag för att försäkra ett anständigt liv åt sina barn.

GLAD KVINNODAG OCH FORTSÄTT KAMPEN FÖR EN FULLT JÄMSTÄLLD VÄRLD!

I måndags släpptes tre afghanska flyktingar fri från förvaren i Kållered och Örkelljunga. För samtliga innebar frisläppningen ett liv men i ett bekant land. Igår och idag har chanserna ökat för att alla de som sitter häktade i förvar ska få sin berövade frihet tillbaka. Magdalena berättade igår att de hade fått migrationsverket att sända några personal till riksdagen för att svara på de frågor som utskottet har förberett för dem. Jag tror att det är ett väldigt efterlängtat steg framåt och den här känslan hade även Thabo Muso, det juridiska hjälteombudet som låg bakom två av de tre frisläppningarna i måndags. Idag har SR-ekot gjort ett reportage om afghanska flyktingar och där kan man höra att enligt Thabo har chanserna för samtliga afghanska flyktingar att få en ny prövning ökat, detta innebär en stor bakläxa för Dan Eliasson och kompani. Magdalena som är en tung socialdemokrat i det här området har också riktat skarp kritik mot migrationsverket. Det innebär naturligtvis att det fortfarande finns fler utrymmen för att känna oss glada och känna att det vi hittills har hållit på med inte har varit helt värdelöst.

Just nu krävs det att vi som är på fria fötter fortsätter kämpa, med snabbare takt än den vi har haft hittills då det verkar som att migrationsverket har nu inte så mycket kvar att stå emot så mycket kritik från alla rättvisa håll som har riktats mot verket. Elena Marques är också mycket glad och stolt över det fantastiska arbetet hon har gjort i Asadullah Haidaris fall. Nu krävs det att Elenas oc Thabos räddningar blir bara början till frisäppningar och rättvis behandling av de som har kommit hit bara för att söka skydd undan förföljelse och krig. För stunden finns fyra personer: Said Sekandar, Farid Jami, Arif Arfan och Fereidun Rafiq i Örkelljunga, en: Fereidun Rezai i Kållered samt Soraj Jamali som skulle utvisas men som hade svimmat den dagen är också tänkt att hämtas tillbaka till Kållered, en vid namn Rahim Jafari i Flen, en vid namn Reza Rezai, som jag inte har fått kontakt med än, i Gävle. Jag har hört av några att två personer finns även i Kalmar men dem har jag inte kunnat få kontakt med än.

De som jag har lyckats få kontakt med mår alla väldigt illa och lever i förtvivlan och hopplöshet. Alla fyra i Örkelljunga är väldigt rädda men de senaste dagarnas frisläppningar har gett dem en gnutta hopp och hoppas på att även deras berövade frihet ska erhållas tillbaka. Rahim Jafari som är en medelåldersman är mycket illamående och hoppet han tänds även för honom även om han har varit i häktet under kortare tid än de andra. Feridun Rezai hoppas på att hans advokat ska kunna göra något och han är den som har varit här i ca 7 år och har byggt ett anständigt liv för sig, något som migrationsverktet vill ta ifrån honom. Soraj svarar inte hur mycket jag än ringer och Reza Rezai berättade Rahim lite om och enligt honom mådde han väldigt dåligt och fördes till Gävle.

Idag försökte jag prata med en bekant som är handläggare på migrationsverket men lyckades inte få svar. Jag hoppas jag ska kunna prata med honom snart. Desto bättre gick det med kontakten med Elena Marques och Thabo Muso. Thabo berättade även att han hade blivit intervjuats på aktuellt som ska visas ikväll kl. 21.00 på svt.

Vi får hoppas på att framgångarna i kampen fortsätter och att vi snart ska få några lugna stunder efter så många hektiska månader av hopplöshet med inslag av hoppet som våra protester gav oss. Nu gäller det att vi inte ger upp utan hårdare än någonsin för skarp kritik mot migrationsverket och dess ansvarslösa politik om afghanska flyktingar.

Jag ringde direkt till Zubair som verkade ha fötts på nytt och ha fått ett nytt liv i en frihet som han hade berövats för en lång tid. Ännu längre tid hade Ali Hassani berövats sin frihet och under den tiden hade han hunnit få två felaktiga informationer om att han skulle utvisas och en tredje information som var sant men som hindras från att verkställas av den ovannämnda hjälten Thabo Muso. Precis när samtalet med Zubair tog slut ringde min mobil och det var Ali Mohammed själv. Jag sitter och pratar med honom just nu samtidigt som mina händer har fått så mycket energi och vilja att de inte slutar skriva den här texten. Mitt hjärta är så glad så att även jag känner lite som att jag har fått ett nytt liv fastän permanenta uppehållstillstånd har gjort att min frihet aldrig har berövats och jag har inte känt mig rädd för att det ska hända heller.

Men till skillnad från i fredags då det fanns en hjälte har vi från och med idag även en hjältinna i form av Elena Marquez som har var ombud för en annan utsläppt afghansk flykting, Asadullah Haidari. På fredagen började hoppet tändas och redan efter tre dagar fick migrationsverket för svårt att stå emot sina mänskliga käsnlor och sitt samvete. Inte heller den så hårde Dan Eliasson kunde stå emot sina mänskliga känslor. Det betyder att vi människor alla har känslor och etik. Jag har just avslutat samtalet med Ali Mohammed och pratar just nu med den tredje utsläppte, Asadullah Haidari. Han väntar för stunden på sin lärare att komma och ta honom tillbaka till sin frihetsstad, Växjö. Han verkar räkna sekunder och längtar mycket efter Växjö och sina vänner.

Elena verkar tyvärr ha stängt av sin mobil så tack till henne får vänta tills imorgon på att yttras. Jag känner mig så pigg och glad, så lycklig och motiverad trots att för bara en halvtimme sedan var jag så fundersam och orolig. Även Örebro läns SSU distrikts årskonferens i helgen som hade pågått mellan kl. 09.00 och 23.30 i lördags och kl. 09.00 och 15.00 i söndags hade fått mig känna sömnlöshet och trötthet men samtidigt otroligt glad och stolt över tillhöra en organisation som så ivrigt och modigt kämpar för rättvisa och solidaritet. Två uttalanden om stoppande av afghanska flyktingars utvisning och fördömande av Israels helt omänsklida dödande och invasion av Gazaremsan.

Alla som är ivriga att prata med någon och få information om hur läget är och vad som vi tycker är på gång kan mycket gärna kontakta:

-hjälten Thabo Muso på 076-2673661 eller thabomuso@hotmail.com

-hjältinnan Elena Marquez på 073-1840374

-Svenska Afghanistankommitténs outtröttliga kämpare och hjälte, Harald Holst på 070-6703545 eller harald.holst@sak.se

-Vår egna hjälte som trots en familj att försörja har dygnet runt sprungit efter makthavarna och tjänstemännen i migrationsverket så att de skulle stoppa utvisningarna, Nasim Sahar på 070-7121388 eller saharnasim31@hotmail.com

och mig själv på på 073-7518986 eller reza.javid@ssu.se

Min trötthet och besvikelse över Sverigedemokraternas hjälte, Tobias Billströms, kommentar om att Sveriges utvisningar inte skulle ge Afghanistan något större bekymmer, min besvikelse över att ha missat ett möte med SSU-Lindesbergs nya medlemmar och oron inför fler utvisningar av afghanska flyktingar med början på söndag, gick abrupt bort och istället fylldes jag med otroligt stor glädje, en glädje som fick mig att skriva meddelanden om stoppandet av utvisningen till folk som inte ens visste om afghanska flyktingar överhuvudtaget var hotade att bli utvisade. Det är så skönt med sådana stunder i ett liv som annars handlar för det mesta om tragedi och besvikelse över hur orättvis världen är och hur hjärtlösa vissa människor kan vara. Jag vet att det inte är bara jag, utan den här nyheten är en av de ganska få som får en skara av människor att få skratta och le på ett naturligt sätt och utan ansträngning som de under den senaste tiden har gjort.

I onsdags, när vi pratade med den afghanska utrikesministern var hans känsla efter besöket hos migrationsministern Tobias Billström 50-50, dvs. varken helt hoppfull eller helt hopplös. Jag tyckte att det var ett ganska stort steg i rätt riktning då innan hans besök kändes det nästintill helt hopplöst med vissa inslag av hopp som våra demonstrationer, manifestationer, fackeltåg och namninsamlingar runt om i landet gav. Men nu, det första stoppande av ett utvisning känns ett ännu större steg i den rätta riktningen som började för två dagar sedan. Helt värdelöst, som de flesta pessimister förutspådde, verkar Dr. Rangeen Dadfar Spantas besök inte ha varit. Hans tal i tisdagskväll var inspirerande, hans svar till våra mycket kritiska frågor ganska övertygande men hans besök hos makthavarna i Sveriges regering verkar ha något ännu bättre och mer åtråvärt att erbjuda, dvs. nypåtänt hopp, något som i den här hopplöshetens tid behövs mer än någonsin.

Ali Mohammed Hassani är den som är räddad, åtminstone tillfälligt, men det är tusentals fler hjärtan som gläds, detta är ett tecken på hur sammankopplade vi människor är och att den verkliga glädjen är den som gör gott för mänskligheten och som inte skadar någon, precis som dagens besked om stoppande av utvisningsbeslutet som skulle verkställas på söndag. Det känns som att det har varit värt att vara sömnlös, besviken, stressad, gråtfärdig och förbannad under så många månader, något som har varit drivkraften bakom min starka vilja att göra motstånd, säga ifrån mig orättvisorna och kämpa på för rättvisan och solidariteten. Precis som jag har väldigt många andra haft lika stor stress, vrede och viljan att kämpa för ett rättvist och solidariskt Sverige.

Jag vill hjärtligt tacka alla som har varit med i kampen och jag vill även dela med dagens stora glädje om stoppande av utvisningen som skulle äga rum på söndag men som nu förhoppningsvis ska istället bli frisläppning på måndag . Nu gäller det att vi som nyligen har fått en stor uppsving i och med den afghanska utrikesministerns besök tar nytt andetag och kämpar hårdare än någonsin för att trycka på de redan mycket pressade tjänstemännen i migrationsverket för att inte nöja oss ända tills destinationen om uppehållstillstånd till afghanska flyktingar är nådd.

Kämpa på för det är här vi har medvind och sannolikheten av vårt lyckande är störst! Kämpa på nu för den motivation som vi letade efter verkar ha hittats i form av den afghanska utrikesministerns besök, kämpa på för att vi för tillfället är större och mer sammanhållna än någonsin, kämpa på för att det verkar som att även de hjärtlösa hjärtana har fått det svårt att stå emot sina mänskliga känslor!

Igårkväll kl. 19.20 var det samling för ombuden som sedan länge har sprungit hit och dit för att uppmärksamma det helt ofattbara beslutet som migrationsverket tagit. Samtalet där var ett samtal som liknade början av det försvunna hoppets återfödelse. Vi på samlingen som bestod av ca 10 personer såg på varandra på ett glatt sätt, ett sätt som verkade som att vi hittade vägen till hoppet i varandras ansikten och varandras blickar. För varje minut som gick kändes längtan efter ministerns ankomst större och större. Alla var vi helt överens om att vi hade förbrukat det mesta av våra möjligheter och att det största av de kvarvarande var självklart det som skulle börja om en timme och avsluta i slutet av veckan. I Nasim Sahars och Qazi Masoums blickar såg glymt av glädje och lättnad, i Homayon Gulchins och Dr. Dashtis blickar förväntningar och känslan av lycka, i alla andras blickar fanns den mest positiva stunden i vår kamp hittills. Ca 200 hoppfulla afghanska flyktingar strosade runt omkring i Nacka gymnasium och det enda gällande samtalsämnet var hur de skulle få den hoppfulla känslan tillbaks i och med Dr. Spantas besök hos migrationsministern Tobias Billström.

Igår fanns det glada ansikten i hela aulan och jag var så hoppfull om att vår manifestation dagen efter skulle bli den största det här året. Det gav oss hopp när vi såg att de som vi hittills inte hade sett fanns med och ville visa att de också var en del av kampen. Den första inspirationen kom dock från någon annan, det var nämligen afghanska föreningen i Sveriges ordförande, Fareeda Zirak som med sitt så fina tal gav oss den bästa möjliga starten på hoppet. Sedan var det herr Spantas tur att ge svarpå de slående hjärtanas förhoppningar och förväntningar. Det började gott, med välvalda och akademiska ord som utrikesministern använde sig av kändes det som att han också var mycket seriös och var beredd att göra allt han förmådde för att stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Han berättade om sitt eget liv som flykting i 23 år och de förhoppningar han hade fått när han just hade kommit till sin flyktdestination. Vidare berättade han att han hade varit lektor i Statsvetenskap på Aachens universitet och att enligt de lagar och regler som hade mycket bra koll på var utvisning av afghanska flyktingar från Sverige i detta läge raka motsatsen till mänskliga rättigheter. Han verkade vara gråtfärdig och de känslosamma orden som lämnade hans hals för ta sig ut genom hans mun hade med sig glymtor av en väldigt nära-att-uppfyllas förhoppning. Vi som fick tiden att ställa våra frågor kände oss så glada över att ha fått prata med en så sympatisk minister och alla hoppades vi på att samma fina ord skulle ta över Tobias Billströms så kalla hjärta. Vi fick det löftet av ministern också.

Idag var det manifestation på Sergels torg samtidigt som Dr. Spanta träffade migrationsministern Tobias Billström för att vädja honom och Sverige om att inte skicka tillbaka afghanska flyktingar till kaos och hopplöshet i det här rekordkalla vädret och den här humanitära katastrofen. Ca 150 personer hade lämnat sitt arbete och studier för att ta sig hit och visa solidaritet med de som är hotade att bli utvisade. Representanter från 4 partier(5 med folkpartiet som skulle ha men som inte hade) var på plats och SSU var också representerad. Men talarlistan började förbrukas först av Jenny Anderberg, chef för Sverigeavdelningen i Svenska Afghanistankommittén. Hon berättade om hur osäkert det var i Afghanistan och att det enligt kommitténs definition rådde an humanitär katastrof i Kabul, en stad dit migrationsverket vill utvisa alla afghanska flyktingar som har få avslag på sina ärenden, oavsett var i Afghanistan de egentligen kommer ifrån. Sedan var det Michaels Williams, odförande för FARR(flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd), som förklarade tydligt det svenska rättsväsendet anydde att migrationsverket inte hade något intresse i att lyssna på dem som inte hade samma syn på frågan som de själva. Därefter var det politikerna som begärdes ge oss förklaringar som kunde göra slut på vårt studsande mellan migratiosverket och riksdagen i jakt efter rätta svar. Till slut var det Kasim Husseini, kontaktperson för SAK:s ungdomsnätverk, och Juma Lomani, utvisningshotad afghansk flykting, som fick orden. TV4 och SR var på plats. Dessutom fanns det frilansjournalister och tidningar som var närarande. Hoppet var stort om att den skulle bli en uppmärksammad manifestation i och Dr. Spantas besök i Sverige.

Efter manifestationen där jag agerade som moderator, var tiden kommen för att se utrikesministern på Stockholms universitet. Där var det ovanligt många som väntade på hans ankomst. hörsalen som hade plats för 300 personer var fullproppad och många fick besviket nöja sig med att stå utanför hörsalen. Många bra frågor ställdes och de flesta handlade om Afghanistans utrikes och inrikespolitik. Men till slut kom den efterlängtade frågan upp, en reporter från SR ställde frågan om hur det hade gått med ministerns träff med Tobias Billström. SVARET VAR VARKEN HOPPINGIVANDE ELLER BESVIKANDE: ”VI HAR PRATAT OM DET OCH VI FÅR VÄNTA PÅ REAKTIONER FRÅN MIGRATIONSVERKET”.

Den sista meningen gör att vi bör vänta några dagar tills vi kan se om något har hänt. Ha hoppet kvar men fortsätt kampen!

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Manifestationen på Sergels torg i Stockholm

Hej och tack för att ni idag i det här kyliga morgonvädret och den här tunga Stockholm-trafiken har lämnat era jobb och studier för att samlas här på Sergels torg i centrala Stockholm för att tillsammans med oss höja era röster och säga ifrån de vanligt förekomna men i allmänheten ganska bortglömda orättvisorna i vårt samhälle. Reza Javid heter jag och är ordförande för afghanska föreningen i Örebro län. Er samling här idag ger oss hopp i en tid då även luften runt omkring oss är fylld med inslag av orättvisor. Som ni vet så har vi organiserat den här manifestationen just den här dagen och vid den här tidiga tidpunkten av två anledningen: den första vet de flesta och det är den afghanska utrikesministern Dr. Dadfar Rangeen Spantas besök hos migrationsministern Tobias Billström och den andra anledningen är att mynttorget var upptaget samt polisens tillstånd gavs för just här tiden och den här platsen.

Migrationsverket har som redan känt utvisat hittills tre unga afghanska flyktingar genom polisen som tvångsmedel. Den första utvisades förra året och de två andra utvisades den 29 januari respektive den 12 februari det här året. Utvisningarna ägde rum mitt i de solidariska själarnas demonstrationer, manifestationer, namninsamlingar och protester. Det betyder att migrationsverket inte har någon intention att lyssna på någon utan följer blint och hjärtlöst sin inhumana politik. Några av dem som redan från första dagen har varit med och protesterat mot migrationsverkets skräckinjagande politik gentemot afghanska flyktingar finns i den kommitté som före det oacceptabla trepartsavtalet mellan migrationsverket, det afghanska ministeriet för emigranter och återvändare och FN:s flyktingorgan UNHCR, betraktades som den mest pålitliga källan för information om Afghanistan. Jag pratar självklart om Svenska Afghanistankommittén som alltid har försökt få både makthavarna i riksdagen och tjänstemännen på migrationsverket att erkänna att det råder en humanitär katastrof i Afghanistan. En av dem som har alltid har visat oss stöd och med sitt outtröttliga arbete försökt stoppa utvisningarna till Afghanistan är vår första talare idag. Jag är väldigt glad att presentera för er Jenny Anderberg, chef för Sverigeavdelningen i Svenska Afghanistankommittén.

 ……….

………

……….

                                                  (Efter Jenny Anderbergs tal) 

Tack Jenny, för dina kloka och sanna ord! Jag önskar någon på migrationsverket skulle sluta vara så döva och blinda när det gäller verkligheten i det kaotiska och, enligt UD, otroligt instabila landet, Afghanistan.

 Precis som idag hade vi med oss talare från olika riksdagspartier även på vår demonstration som avslutning på vår 6-dagars-långa marsch från Norrköping till Stockholm, en demonstration som för övrigt ägde rum den 1 augusti förra året på mynttorget vid riksdagshuset där sju av våra modiga marscherande demonstranter fördes till sjukhus pga. sviktande och svimmande läge som de hade efter den historiskt längsta flyktingmarschen i Sverige. I marschen hade över 200 unga män från Sveriges alla håll deltagit för att visa sin besvikelse och sin vrede över det helt ofattbara utvisningsbeslutet som migrationsverket hade tagit. 6 dagar av långa och tröttsamma vägar, regniga och väldigt störande väder, hungriga magar och törstiga läppar som för varje dag som gick tärde på våra ben och fick många att avsluta marschen halvvägs för att ta sig till sina distriktssjukhus. Det som var hoppingivande och inspirerande var bybornas stöd och de centrala och lokala mediernas ständiga täckning som informerade de byar och städer som låg på vår väg om var vi och när vi skulle övernatta nätterna mellan den 27 juli och 1 augusti, dvs. tiden då vår marsch ägde rum. Även om vi varje dag började vår marsch tidigt på morgonen fick vi se grupper av solidariska människor stå framför sina hemdörrar och vinka till oss med den motiverande meningen: ”Kämpa på killar, ni kommer att segra och få era grundläggande mänskliga rättigheter!”.  

Efter marschen och de i början hoppingivande talen av representanter från vänsterpartiet, miljöpartiet, folkpartiet, SSU:s förbundsordförande, Jytte Guteland och Magdalena från socialdemokraterna, bestämde sig många av dem som hade deltagit i marschen att stanna i Stockholm och genomföra en hungerstrejk som pga. många problem fick delas i två delar och som sträckte sig över 20-dagars-gränsen. Den ena delen av hungerstrejken ägde rum just här som vi just nu står, under de här trappstegen hade strejkarna sina sovplatser i många kyliga nätter och Stockholm stads ambulanspersonal hade fått ett riktigt arbete att ständigt ha koll på läget här så att ingen av de svimmande och hungriga strejkarna skulle gå miste om sitt liv. Afghanska föreningen i Sverige var den förening som precis som ambulanserna, eller egentligen mycket bättre än dem, hade koll på läget så att ingen att de helt utmattade själarna skulle få sitt hjärta stoppat. Med tanke på det är det väldigt lämpligt att härmed ge orden till afghanska föreningens viceordförande, Nasim Sahar.

…………

…………

…………

                                                     (Efter FareNasim Sahars tal) 

Tack så mycket Sahar för de välvalda och fina orden och vi är mycket tacksamma för det ständiga stödet som afghanska föreningen i Sverige, speciellt Du och Qazi Masoum som båda var med oss och marscherade med oss, för Qazi Masoums del, trots höga åldern. Det var så beundransvärt för oss alla att han aldrig klagade och var en av de piggaste under hela vägen. (En applåd för både Nasim Sahar och Qazi Masoum som har varit en av de bidragande anledningarna till att vår kamp har fortsatt och kommer att fortsätta ända tills vi får rättvisan upprättad.) 

Tidigare har migrationsverket sagt att utvisningarna till Afghanistan kommer att innefatta endast ensamkommande män, dvs. inga familjer eller ensamkommande kvinnor då säkerhetsläget anses vara för farligt för kvinnor att kunna återintegrera sig i. Därmed har man oavsett vilket problem man har i Afghanistan mindre chans att få stanna här i Sverige om man är man och minst 18 år då det strider mot internationella flyktinglagar att utvisa någon under den åldern. Hittills har migrationsverket hållit vid sitt löfte om att utvisa endast ensamstående män men nu verkar trenden börja vända och nyligen har vi fått veta att en ensamstående afghansk kvinna i Västerås har fått beslut av migrationsverket att hon får förbereda sig för att bli utvisad, att hennes ärende just nu infinner sig bland högen av 500 andra afghanska ärenden som för tillfäller finns hos polisen. Den 19 februari blev även en hel familj utvisad utan att någon hade fått någon information i förväg. Den 15 hade familjen fått utvisningsbeslutet och 4 dagar senare hade de överrumplats av 10 poliser med 2 hundar som med tvång hade tagit dem med sig först till Hultsfred, flyg mot Stockholm och därifrån flyg vidare till Frankfurt varifrån de hade flugits till Kabul via Baku, Azerbaijan. Är det detta som kännetecknar världens statistiskt mest demokratiska land?

 Den instans som alltid har stått på flyktingarnas sida och stöttat dem, fullföljt alla ärenden som handlat om flyktingarnas liv och framtid samt varit med på beslutsprocedurerna och som en aktiv part gjort sitt bästa för flyktingarnas skull är utan tvekan FARR(flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd). De har även varit med och skrivit det beslutsunderlaget att inga ensamstående kvinnor eller familjer ska i det här dystra läget utvisas till Afghanistan. När jag i söndags fick veta om den utvisningshotade kvinnan blev jag chockad, precis lika chockad var Michael Williams, ordförande för FARR och en aktiv kämpare för afghanska flyktingars rätt att stanna och även flyktingar i allmänhet. Därför är jag oerhört glad att ha honom här idag så att han själv berättar om hur svårt det är att begripa sig på varför migrationsverket inte följer de bestämda beslutsunderlagen. En varm applåd för Michael Williams! 

……….

……….

……….         

                                                   (Efter Michael Williams tal) 

Vi får tacka så mycket Michael för hans inspirerande ord och vi är väldigt tacksamma för att FARR har ständigt visat stöd och i det här hopplösa läget försökt hitta någon springa varifrån man kan se en gnutta av hopp, fastän på långt håll.

Migrationsverket har, sedan maj förra året då trepartsavtalet skrevs, visat inget större intresse att se på Afghanistans läge. De själva har i sina avslagsbeslut angett att säkerhetsläge har förvärrats under de senaste åren och att någon förbättring under den närmaste tiden inte är att vänta. Trots detta sanningserkännande har de envist och utan att lyssna på varken Svenska Afghanistankommittén eller andra informationskällor som finns på plats i Afghanistan försökt få igenom sina obegripligt tänkta utvisningar till Afghanistan verkställda. Ursäkten eller rättare sagt svaret till oss som har sökt det har varit ”Det är politikerna i riksdagen som stiftar lagarna och vi på migrationsverket är tjänstemän och bara följer dem”.  Precis detta svar fick vi av migrationsverkets generaldirektör, Dan Eliasson, på vår debattartikel som publicerades i Aftonbladet den 31 januari. Samtidigt sparkas vi och studsar tillbaka mot migrationsverket när vi söker svar hos politikerna i riksdagen. Politikernas argument som självförsvar är: ”Varje myndighet i Sverige har rätt att tolka lagarna på eget sätt och vi kan inte påverka beslutsprocessen på migrationsverket, dvs. utvisningsbeslut är något som enbart tas av migrationsverket och att vi inte har rätt att blanda oss i det”.

Därmed är det mycket lämpligt att vår nästa talare ska vara en politiker och dessutom från riksdagen så att vi förhoppningsvis ska få lite av de förvirrande svaren förhoppningsvis klargjorda för oss. Därför är jag verkligen tacksam och glad att ha Magdalena Strejffert, riksdagsledamot för socialdemokraterna samt ledamot i socialförsäkringsutskottet som har flyktingfrågorna som ett av sina ansvarsområden.

………

………

………

                                                  (Efter Magdalena Strejfferts tal)

Tack Magdalena för ditt förtydligande och ditt stöd!

Vi är också tacksamma för att socialdemokraterna i riksdagen har ställt sig bakom oss och försökt ändra tolkningen av väpnad konflikt så att det i Afghanistan skulle anses råda väpnad konflikt men det bästa stödet vore självklart om man skulle ha gjort det under sin egen regeringstid så att vi idag inte skulle behövt springa hit och dit efter svar som hålls hemligt mellan olika myndigheter.

Magdalena var en av dem som talade på vår stora demonstration vid riksdagshuset förra året. Det sades mycket kloka ord där, fyra riksdagspartier visade stöd och i sina tal kallade dem de marscherande demonstranterna för modiga kämpare och den sista gemensamma meningen för alla talare var: stoppa utvisningarna till Afghanistan! Men utöver den majoritet som med tanke på antalet partier representerade på demonstrationen vi hade fick vi inte så mycket gehör i riksdagen. Det kanske berodde på att alla de partier som hade talare inte stödde oss i verkligheten. Men de partier som är representerade här idag har varit de som stöttat oss både innanför och utanför riksdagshusets dörrar. Det är med ren glädje och tacksamhet som jag vill presentera vår näste talare, Josefin Brink, riksdagsledamot för vänsterpartiet.

……….

……….

………….                                                          

                                                            (Efter Josefin Brinks tal) 

Tack Josefin för dina hoppingivande ord! Jag vill också passa på och hjärtligt tacka, inte bara från min sida, utan från alla de marscherande demonstranternas sida vänsterpartiet för den hjälp vi fick på vägen mellan Norrköping och Stockholm. Vänsterpartiet i både Östergötland, Östermanland och Stockholms län visade stort engagemang och gjorde vår långa marsch mycket lättare att genomföra. Tack för det!

 Utöver marschen som är en av höjdpunkterna i vår kamp, har vi runt om i landet gjort mycket för att uppmärksamma det väldigt tragiska beslutet som migrationsverket har tagit och de grundlösa argumenten som de försöker sig på. Att utvisa en ung man som kommer från södra Afghanistan där det råder väpnad konflikt till Kabul där det inte finns någon att vända sig till är precis som att utvisa honom till kriget i hans hemprovins eftersom han obönhörligen kommer att tvingas att vända sig hem från Kabul vid avvisning. De som har tagit sig hit för att söka skydd har ju livsfarliga problem, är förföljda eller är på flykt undan förtryck. Vid avvisning kommer de vara den mest benägna gruppen att rekryteras i extremistiska grupper som talibanerna eller knark- och smugglarligor. För att uppmärksamma detta och det ohållbara läget i Afghanistan har vi haft demonstrationer och manifestationer runt om i landet, från Gustav Adolfs torg i Malmö till Möjligheternas torg i Skellefteå. Ett av de partier som har varit med och hjälp oss med demonstrationerna är miljöpartiet och därför är jag väldigt glad att ha Maria Ferm språkrör för grön ungdom och därmed representant för miljöpartiet och grön ungdom som vår nästa talare. En varm applåd för Maria! 

………..

………..

………..

                                                                 (Efter Mari Ferms tal) 

Tack Maria för dina fina ord och tack miljöpartiet för stödet vi har fått i vår kamp för rättvisa. Alla är vi väldigt glada och tacksamma för att ni har med hög röst försökt utropa och uppmärksamma det som pågår med afghanska flyktingar.

Den afghanska utrikesministern är här idag och det är väldigt lämpligt därmed att vända blickarna söderut och granska ageranden av de afghanska myndigheter som har varit inblandade i den här för afghanska flyktingar ödesdigra frågan. Det är ministeriet för emigranter och repatriander som har skrivit under det mycket besvärliga trepartsavtalet som egentligen och uppriktigt sagt handlar om frivillig återvändning men som migrationsverket ändå har klamrat sig fast vid för att trots alla internationella rättsorganisationers kritik kunna avvisa i första hand fler än 600 och i längden fler än tusen afghanska flyktingar. Verket struntade i att lyssna på länsrätten i Göteborg som i Soraj Jamalis fall hade hittat tillräckligt skäl för att han skulle få stanna här och hans tänkta utvisning hade förklarats motstridig mot lagen. Inte heller fick FN:s flyktingorgan UNHCR:s brev där det tydligt hade förklarats att verkets avvisningar till Afghanistan, speciellt de personer som kommer från områden med väpnad konflikt, var helt emot de internationella flyktingrättigheterna, till Dan Eliasson och kompani något anmärkningsvärt gehör från verkets håll. Senast har migrationsverket i Filipstad kommit med det märkligaste erbjudit hittills, de har nämligen erbjudit Ahad Alizada som är en afghansk flykting och kommer från det område där enligt migrationsverket råder väpnad konflikt att istället acceptera utvisning till Pakistan. Ahad vänner på Molkoms folkhögskola i Karlstad hade den 29 januari arrangerat en stor manifestation på Karlstad stora torget till stöd för Ahad och andra afghanska flyktingar som är hotade att utvisas. Jag och några till, däribland en representant från SSU Värmland, Kenny Svensson, talade på manifestationen. Två veckor senare, rättare sagt den 11 februari hade vi en demonstration i min hemstad Örebro och också där var jag och en representant från SSU, SSU Örebro läns distriktsordförande Emma Lidell, med och talade. Därför är jag väldigt glad att ha en representant från SSU även idag här med oss, inte minst för att jag själv är en SSU:are. En varm applåd för Elin Nordmark, ombudsman för SSU Stockholm läns distrikt!

………

………

………

                                                  (Efter Elin Nordmarks tal) 

Tack Elin Nordmark för dina värmande och inspirerande ord! Jag vill å de utvisningshotade flyktingarnas sida passa på och tacka SSU för det outtröttliga stödet vi alltid har fått. Även Ung vänster och Grön ungdom har visat oss stort stöd som vi alla är väldigt tacksamma för.

Under den senaste månaden har hela Värmland varit fyllt med nyheter om utvisningsbeslutet som drabbar en väldigt ung och aktiv afghansk kille. Han är en av de över 600 som dag in och dag ut är rädda för sitt liv i ett land där de egentligen borde infinna känslan av frihet, trygghet och solidaritet. Ahad Alizada som har varit här i över 4 och ett halvt år och just nu studerar på Molkoms folkhögskola i Karlstad är en av dem som har fått sina ärenden överlämnade till polisen.

Ahads vänner på Molkoms folkhögskola har startat föreningen ”Ahads vänner” vars syfte är att få hans utvisningsbeslut upphävt och hans vistelse i Sverige möjlig. Det är många ungdomar på folkhögskolan och även utanför den som är väldigt aktiva medlemmar och har gjort mycket för att uppmärksamma inte bara hans ärende utan även alla de afghanska flyktingars som är hotade att bli utvisade. De har varit med Ahad när han har haft samtal med migrationsverket, de har varit med honom på TV-soffan och de anordnade en stor manifestation för alla utvisningshotade afghanska flyktingar på Karlstad stora torget. En av dem som har varit bestört över migrationsverkets beslut och som har försökt visa stöd och medlidande är vår näste talare, Magnus Andersson, ordförande för centerpartiets ungdomsförbund. En varm  applåd!

…………

…………

…………

                                                   (Efter Magnus Anderssons tal) 

Tack Magnus för dina ord men mest för att du stödjer vår kamp för rättvisa och solidaritet. Det är riktigt glädjande att ha dig här och ditt och Ahads vänners stöd.

Utöver de politiska ungdomsförbunden har det också funnits andra ungdomar som varit väldigt engagerade i den här frågan sedan dess början. Inom Svenska Afghanistankommitténs ramar har ungdomar som har varit mycket upprörda över migrationsverkets och migrationsdomstolens beslut gällande afghanska flyktingar försökt uppmärksamma det genom flygbladsutdelningar och skrivelser i lokala tidningar. De har ett eget nätverk som het enkelt kallas för ungdomsnätverket och jag vill härmed med en glad ton presentera vår nästa talare som är väldigt engagerad och som är kontaktperson för ungdomsnätverket i SAK: Kassim Husseini.

 ………

………

……… 

                                                     (Efter Kassim Husseinis tal) 

Tack Kassim för ditt fina tal men mest för att du alltid har engagerat dig och försökt uppmärksamma migrationsverkets oacceptabla politik gentemot afghanska flyktingar. Det är också passande att tacka alla engagerade i SAK:s ungdomsnätverk för deras outtröttliga arbete.

Det är alltid lättare att prata och inbilla oss att vi vet hur andra människor mår. Det är mycket lättare att säga att de som är hotade att utvisas, speciellt de som sitter inlåsta på förvar i Kållered, i Örkelljunga och i Märsta, mår mycket dåligt och gråter nätterna ut. Jag kan säga det efter den känslan jag får varje gång jag pratar med dem och kan konstatera att de gråter i bakgrunden och har sina besvikna blickar och förhoppningar fästade på oss som är fria och får gå på fria fötter, får sova lugnt på nätterna och får se fram emot morgondagen fylld med förhoppningar och önskningar. De som har sina ärenden överlämnade till polisen och som ännu inte har gripits har lika svår situation då de ständigt lever med rädsla. De jag har pratat med har berättat för mig att de efter varje steg på gator ser sig omkring så att det inte ska vara någon polisman som förföljer dem och detta händer i världens statistiskt mest demokratiska land. Men man kan aldrig riktigt berätta eller känna hur en annan person mår. Därför är det mycket anpassande att ge orden till en ung person som själv lever med den dagliga rädslan i kroppen. En värmande applåd för vår sista talare för dagen, Juma Lomani!

………

.……..

………

                                                                 (Efter Juma Lomanis tal) 

Tack Juma, jag är säker på att dina ord har fått alla våra hjärtan att börja slå hårdare och tänka på vad som pågår runtomkring oss. Jag hoppas dina och många andras drömmar som är lika som dina, ska gå i uppfyllelse och att ni återigen ska få en frid och den trygghetskänslan som ni hade fått när ni precis tog emot det tillfälliga uppehållstillståndet.

Nu är vår talarlista tom och det återstår att läsa dagens demonstrations resolution vars kopia har lämnats över till migrationsministern Tobias Billström.

Men nu är det ultimatum. Nu måste något hända och det är för de flesta det sista hoppet och dess misslyckande kan mycket väl leda till att majortiteten av de modiga kämparna mister hoppet och börjar leta efter utrymningsväg från Sverige eller kanske gömslen inom Sveriges riksgränser. Hur som helst innebär dess misslyckande det största slaget i vårt mod och våra förhoppningar och förväntningar. Ett års kamp hit och dit kan tyvärr inte vara värd så mycket som det här besöket som herr utrikesministern kommer att ha i Sverige för att prata med sina kolleger, herr Reinfeldt och herr Billström. Det som känns väldigt hoppingivande är att herr Spantas ministerium, dvs. det afghanska utrikesdepartementet, har klart och tydligt förklarat det hopplösa trepartsavtalet för ”olagligt”. Därmed har vi för en gångs skull marginalerna med oss och hoppet om ett skönt och glädjande slut på utvisningsprocessen till det kaotiska Afghanistan ökar för varje dag som går eftersom domedagen för de frihetsberövade afghanska flyktingarna är väldigt nära att komma.

Människors lika värde är något som låter väldigt harmoniskt och inspirerande, inte minst i världens mest demokratiska land, men tyvärr måste vi konstatera att vår kamp som har fått oss sömnlösa, förtvivlade, förvirrade och ofta i och med verkställighet av tre utvisningar, väldigt besvikna, inte väger hälften så tungt som en dag av herr Spantas flygning till Sverige. Även om vi har skrikit så mycket som att vi har blivit hesa, även om vi har sprungit så mycket så att våra ben vill att vi ger upp, även om vi har avstått från att äta och dricka så länge att läkarna på Huddinge-sjukhuset var rädda för att vi skulle mista våra liv så kan det inte vara så värdefullt som den mätta, friska och glada utrikesministerns entimmesdiskussion. Var finns människornas lika värde då? Nej, vi måste acceptera faktorn att de försvarslösa flyktingarnas öde bestäms av de som inte ens vet vad som kommer att hända med dem vid tvångsutvisning. Den afghanska emigrations- och återvändarnas minister har skrivit under ett avtal som han varken kan ansvara för eller uppfylla de löften som enligt migrationsverket han och hans vänner har gett att fullborda för de tvångsutvisade. I verkligheten handlar ju avtalet om frivillig återvändning, något som har blivit de afgahnska myndigheternas ursäkt för de som tvångsutvisas till kaos och ett land i humanitärt katastrofalt läge.

Förhoppningen är självklart att herr Spanta inte ger sig för herr Reinfeldts och herr Billströms ovanliga men förväntade gästfrihet utan vågar berätta fullt ut det uppdrag han har fått under ett sammanträde i presidentpalatset i Kabul. Det som är glädjande för oss kämpare är att vi trots mycket studsande har faktiskt fortfarande ork och hopp kvar för att på tisdagkväll ta oss från runt om i landet till Nacka gymnasiet för att berätta om vårt problem, ett problem som har blivit världskänt, åtminstone om man utgår från att vår marsch förra året blev publicerad även på japanska och spanska nyhetssidor. Även BBC hade ju reportage om marschen och om de inhumana utvisningarna i allmänhet.

Men nu är det dags att bläddra fram och ha pennorna beredda att skriva det viktigaste kapitlet i vår kamp för rättvisa och solidaritet för afghanska flyktingar som är förföljda av personliga fiender eller krigsherrar i sitt hemland och av polismyndigheten i det såkallade mest demokratiska landet i världen, dvs, Sverige. Vi måste vara mycket försiktiga så att pennorna inte välter omkull eller att det inte ska användas fler besvikelsefulla och smärtfulla ord, utan att det från och med nu ska växlas till positivism och uppfyllelse av förväntningar och förhoppningar. Det måste även funderas mycket över så att vi använder rätta ord när vi träffar vår ödesbestämmare, Dr Spanta, så att Reinfeldts lurande retorik som fick det svårslagna socialdemokratiska partiet att erkänna sig besegrat i riksdagsvalet 2006 inte även får den blygsamme afghanska utrikesministern gå samma öde tillmötes. Domedagen är nära och förberedelserna måste vara på topp om vi ska ha chans att undgå Fredrik Reinfeldts kluriga retorik.

Därmed vill jag säga att ni är varmt välkomna till Nacka gymnasiet för samtal med den afghanska utrikesministern, Dr Rangeen Dadfar Spanta på tisdagkväll kl. 19.30 och om ni missar det samtalet får ni inte missa domedagen för afghanska flyktingar, onsdagen den 27/2 mellan kl. 10.30 och 12.30 på Sergels torg i centrala Stockholm. Vid frågor gällande manifestationen eller samtalet får ni mycket gärna kontakta mig på reza.javid@ssu.se eller 073-7518986 eller viceordförande för afghanska föreningen i Sverige, Nasim Sahar, på saharnasim31@hotmail.com eller 070-7121388. De som vill tala på manifestationen får komma med namn och telefonnummer så snart som möjligt så att vi hinner planera domedagens manifestations form i tid för vi har inte råd med att se det allra viktigaste och sista hoppet gå förlorat.

STOPPA DE INHUMANA UTVISNINGARNA TILL AFGHANISTAN!!

Ni får även läsa mitt förra inlägg och tack till de som har varit längst i kampen HÄR!!

Sedan ringer jag till mediakanalerna och berättar om läget med afghanska flyktingar samt demonstrationen den 27/2. Då ringer någon vän och behöver hjälp, jag blir fylld med glädje över att dagen är räddad och att jag kan glädja någon även denna dag även om min dag redan  är fullproppad med aktiviteter , tar en snabbdusch och rusar iväg till vännen för att vara honom/henne till hjälps. Då kommer jag på tanken att det behövs göras en hel del även i SSU så att jag måste vara på expen så fort jag är klar med vännen som behöver hjälp. Då ringer någon från ett visst företag där jag har sökt arbete och undrar om jag kan ta med mitt CV, mina betyg och referenter, och närvarar på en anställningsintervju imorgon. -Jovisst, jag är ledig hela dagen imorgon, vilken tid får jag komma dit då?, är mitt leende svar. Sedan kommer jag på att hela morgondagen i verkligheten är fullbokad och att utrymme får fler uppgifter egentligen inte finns. OMG, vad ska jag göra nu?, Nu måste jag sitta och kategorisera uppgifterna i viktiga och mindre viktiga klasser, precis som migrationsverket och utrikesdepartementet som tycker att svenskarna bör hejdas från att resa till det otroligt instabila Kabul medan afghanska unga män bör tvångsutvisas dit även om de har flytt undan krig, försöljelse och förtryck.

Mina studier som egentligen kräver väldigt mycket tid gör att sömnlösheten ökar och att jag måste sitta och plugga till sent på nätterna för att kunna hänga med händelseutvecklingen och inte tappa hungern efter solidaritet och kampen för rättvisa. C’est la vie et pour etre vraiment heureux il faut faire beaucoup des choses.

Många tycker att mitt liv är tråkigt bara för att jag inte hänger med ut till disco och varken dricker eller röker när jag bor borta från min familj och har egentligen inga hinder. Mitt svar till dem är att det livet jag lever är mer intressant och älskvärt än det liv jag skulle haft med alkohol och rökning. Det är sant att det ibland känns lite för stressigt med mycket plugganden och 60 högskolepoäng på en termin utöver så många aktiviteter som jag har men jag trivs otroligt bra med det jag gör. Jag är helt säker på att jag trivs mer med det enligt er tråkiga pluggandet och ständiga hit-och-dit-springandet än vad ni gör på fredags- och lördagskvällar på Frimis eller Klaras. Min glädje är naturlig och långvarig medan glädjen med alkohol är konstgjord och väldigt kortvarig. Jag känner mig glad varje gång jag ser någon vara tacksam över något jag har åstadkommit medan onykterhetens glädje är någon som händer under en tidsperiod då man inte riktigt vet själv om man är glad eller ej.

Det mest nämnvärda kanske är att jag avviker väldigt mycket från den vanliga normen för dem som har samma bakgrund som jag. Jag kommer från ett ultrapatriarkalt samhälle men är, förvånande nog de flesta som tar reda på mina egenskaper, en stolt feminist. Jag kommer från ett samhälle där pengar avgör vem som får regera och vem som får vinna domsluten vid tvister med sig men jag är en stolt demokratisk socialist som tycker att människornas lika värde och jämställdhet är lika med självklarhet. Även om det är svårt för många att inse att jag med den bakgrunden är så stolt över att vara feminst så har jag alltid lidit för det rådande hopplösa läget för miljoner kvinnor i många länder.

Ett annat argument som jag ofta bemöter och som är värt att säga om mig är att jag aldrig har haft någon hunger för materiell glädje i form av mer pengar eller någon snygg bil. Jag har inte ens skaffat eller ens tänkt på att ta mitt körkort, även om jag vet att det är välbehövligt med så många aktiviteter som jag har. Den mest frekventa frågan som jag har ofta mött är den om mina framtida visioner. Många blir förvånade över varför jag inte söker till någon utbildning som kan leda till välbetalda arbeten, men sanningen är att pengar har aldrig lockat mitt intresse det minsta. För mig handlar glädje om de naturliga leendena på människornas läppar som får hjärtan att öppna sig och njuta av livets stunder. Om pengar vore den viktigaste glädjefaktorn skulle väl Bill Gates vara den glada människan på jorden, något som han aldrig kommit att närma sig till då hans girighet låter inte honom att vara lugn en stund. Mina visioner för framtiden handlar om ett normalt liv där jag på fältet ska vara med och få några föräldralösa och svältande barn och några änkor i nöd att känna sig vid liv och inte behöva räkna tiden de kan leva.

Det var det mesta om mitt liv som många hade begärt att få veta om. Jag hoppas ni nu har fått en bra inblick i mitt vardagsliv, varför jag avstår från konstgjord glädje och vilken framtid jag drömmer om. Det viktigaste är att alla känner glädje över varandras glädje.